Artikeln handlar om dopning inom uthållighetsidrott och om glappet mellan officiella testresultat och vad studier och enkäter antyder. Med utgångspunkt i att de flesta idrottare tar avstånd från fusk granskar texten hur läget ser ut i flera sporter, varför idrottare ändå dopar sig och vad som krävs för att motverka problemet. Slutsatsen är tydlig: dopning finns i hela uthållighetsidrotten, ofta i större omfattning än teststatistiken visar, och det viktigaste svaret är inte genvägar utan mer kunskap, tydligt ansvar och ett starkare förebyggande arbete.

”Inget idrottsresultat är värt så mycket att doping någonsin är acceptabelt.” – Riksidrottsförbundet

Majoriteten av idrottare tar avstånd från alla former av fusk, men ändå förekommer det dopning i idrottsvärlden. Ibland kallas det för ett ”misstag” och man skyller på ”tränaren”, ”tillsatser i maten”, ”kosttillskott” eller tio andra förklaringar. Oavsett vad som sägs är så kallad ”misstagsdoping” oacceptabelt. Det är alltid idrottarens eget ansvar att känna till vad som finns på WADA:s lista – en lista som faktiskt är enkel att följa. För att göra det ännu enklare finns appar där du kan slå upp en substans om du är osäker, till exempel när du köpt ett nytt kosttillskott eller läkemedel.

Ändå sker dopning överallt. Ibland väljer idrottare genvägar och statistiken talar sitt tydliga språk. Vi säger inte att misstagsdoping inte existerar – tyvärr gör den det – ofta på grund av oseriösa tillverkare (se länk) eller riktigt usla tränare.

Hela rapporten kan du läsa här:
https://wada-main-prod.s3.amazonaws.com/wada_2014_anti-doping-testing-figures_full-report_en.pdf

Detta är de officiella siffrorna från faktiska tester. Låt oss även titta på vad studier och enkätundersökningar säger när idrottarna själva får svara.

”Within the whole questionnaire, the term doping was deliberately avoided. Instead, the term ‘substances to enhance physical performance that you can only receive at a pharmacy, a physician, or on the black market (e.g., anabolic steroid hormones, EPO, growth hormones, amphetamines)’ was used.”

Man fann fyra karaktärsdrag som hade stark korrelation till användandet av smärtstillande. Dessa var:

1. Kvinnligt kön
2. Engelsktalande
3. Fortsatt tränande trots smärta
4. Mer än 12 timmar träningsvolym per vecka

Sambandet pekar mot att de som använder smärtstillande under idrott också är mer benägna att använda dopningspreparat. 20,4 procent av triathleterna som svarade ja på att de använde smärtstillande, uppgav också att de använde dopingsubstanser, medan samma siffra för de som svarade nej var 12,4 procent.

Sammanfattningsvis landade siffran på 13,0 procent av alla tillfrågade. Det betyder alltså att 13 procent av de som svarade på enkäten uppgav att de använt någon form av dopingsubstans under de senaste 12 månaderna. Detta kan jämföras med de som faktiskt åker dit via tester där siffran ligger på 0,5 procent (21 fällda under 4 308 tester; ref WADA:s rapport).

Dopning inom cykelsporten – särskilt landsvägscykling – är välstuderat jämfört med triathlon. De senaste åren publicerades två relevanta studier, en från 2012 och en från 2013, fokuserade på erytropoetin (EPO).

Den första studien från 2012 undersökte elitcyklisters tankar kring hälsa och dopning – snarare kopplingar mellan ohälsa och dopning. Det var en intervjubaserad studie med 16 professionella cyklister (vissa nyblivna pensionärer, några aktiva, några som var på väg in i proffslivet). Studien innehåller många anekdoter om hur dopning går till och hur det uppfattas. Läs gärna hela studien här.

‘You know (with) a little EPO, it is possible to perform, (with) a little (more) power, you can do it’’’ (Mick, neo-professional).

_”The experienced cyclists often introduced young cyclists to doping. Cyclists of the ‘former generation’ gave advice concerning training, performance-enhancing substances or methods, and also taught doping techniques: ‘X (a former cyclist) has taught Y (a young cyclist) how to use a syringe. He gave him two or three injections; afterwards he showed him how to inject himself. Obviously, X has taught Y everything. And for W (another young cyclist) it is the same, X taught him everything’”’ (Bob, U23).

Den första studien visade tydligt att hälsoriskerna med dopning inte nödvändigtvis påverkade viljan att dopa sig. De som dopar sig tänker alltså inte långsiktigt på de negativa hälsokonsekvenserna. Studien ger inga procentsiffror utan en inblick i tankebanorna kring dopning på proffsnivå.

Den andra studien, som fokuserade på EPO, väckte debatt. Tabeller i den visar att hematokrit (Hb) ökar 5–17 procent och VO2max 6–9 procent hos otränade och tränade cyklister som fått EPO. Men det är omtvistat om detta verkligen ger prestationshöjning vid cykling, som ofta är submaximalt arbete över lång tid.

”Thus, on the basis of the evidence available in the literature, we conclude that it is not proved that EPO has a performance-enhancing effect in elite cyclists.”

Det finns inga stora enkätstudier som visar exakta användarprocent i cykling, men blodvärdesstudier har uppmärksammat extrema värden i det övre spannet. Dessa extrema värden har sjunkit de senaste åren, troligen på grund av införandet av blodpasset.

”In elite cycling, the percentage of ‘extreme’ (and therefore suspect) haematological values has dropped between 2001 and 2009 from 11 to 2 % [30], which can be regarded as an indication that haematological doping (or at least ‘extreme’ doping methods) has decreased during these years.”

Detta ska jämföras med de som faktiskt åker dit via tester där siffran ligger på 1 procent (221 fällda vid 22 471 tester).

Löpning är inte förskonad från fusk. Dopinganvändning förekommer även här, även om siffrorna som Svenska Friidrottsförbundet redovisar delvis påverkas av tester inom exempelvis motionsaktiviteter som Friskis & Svettis. Det finns dock dopning även inom elitfriidrott och löpning.

Siffrorna är relativt låga inom friidrotten, särskilt i löpgrenar.

Ser man långsiktigt på utvecklingen av löparprestationer har de gradvis förbättrats. I en matematisk studie från 2014 som använde ett prestationsindex baserat på de 25 bästa löparna varje år framkom intressant statistik. Vi har sedan 1948 blivit ungefär 10 procent snabbare på 100 meter, men nästan 50 procent snabbare på marathondistansen. Orsakerna är bland annat ökad folkhälsa, större populationer, bättre nutrition och sjukvård. Indexet drogs dock ner vid tre tillfällen: när oannonserade dopingtester började — ned 1–4 procent; när WADA startades och intensifierade antidopingarbetet — ned 0,5–2,5 procent; och när chip för tidtagning infördes (påverkade främst 100-meter).

Dopning finns alltså även inom löpning. I en studie från 2007 undersökte man dopning inom maratonlöpning och visade fem fall på elitnivå där medaljer senare togs tillbaka. Fem fall är inte många, men det visar att problemet existerar. Vem kan glömma Abeba Aregawi som fälldes 2016 för användning av meldonium?

WADA:s dopningssiffra inom friidrotten ligger på 1 procent (261 fällda vid 25 830 tester). Bryter man ner det per gren ligger halvmarathon på 3,3 procent medan marathon ligger på 2,6 procent dopade deltagare. Observera att detta avser tävlingar där tester faktiskt genomförts.

Skidsäsongen kanske just är över, men dopningen finns tyvärr även här — framförallt inom längdskidåkning.

Efter dopingskandalen i Lahtis 2001 införde Skidförbundet tillsammans med WADA fler tester, hårdare riktlinjer och snävare gränsvärden för hematologiska parametrar. I en sexårsstudie mellan 2001 och 2007 var de uppmätta värdena hos skidåkare betydligt lägre än i slutet av 1990-talet, d.v.s. före den ökade testningen och skärpta gränsvärdena. Studien ger inga exakta siffror för antalet dopingfall.

WADA:s statistik visar siffran 0,7 procent för samtliga skidsporter (5 764 testade och 40 positiva). Längdskidåkningen står för flest prover och flest positiva utslag: 2 158 urinprov med 32 positiva svar, vilket ger 1,5 procent.

Dopinganvändande = 1,5%

Denna fråga och fler tas upp i en översiktsartikel från 2013. Den vanligaste anledningen till att idrottare använder dopning är prestationsökningen. Hela 86 procent av dopade idrottare i forskningssammanhang uppgav att prestationen var den främsta anledningen. 74 procent angav pengar som en viktig drivkraft. De två faktorerna hänger ihop — bättre prestation ger större chans till pallplatser och prispengar.

I en större tysk enkätstudie utförd åt WADA 2007 uppgav 5,1 procent att de uppmuntrades av sina coacher att börja med dopning, och 6,5 procent uppgav att de uppmuntrades till dopning av familj och vänner.

Både på elit- och subelitnivå känner de flesta till riskerna med dopning men ignorerar dem ofta. De snabba resultaten är i fokus och långsiktiga negativa effekter diskuteras sällan bland idrottare. Här har förbund, WADA och idrottsrörelsen ett stort ansvar att utbilda idrottarna om riskerna. Utöver att det är fusk, oetiskt och förstör sporten de älskar, så förstör dopning också idrottarnas kroppar. Kanske måste man börja med att förstå och älska sin kropp nog för att inte förstöra den?

Systematisering & förebyggande

I en av de större genomgångsartiklarna från 2015 visas ett stort spann i uppskattningar av dopinganvändning:

”The prevalence of doping in elite sports is likely to be between 14 and 39 %, although this figure can differ widely in various sub-groups of athletes.”

En anledning till att doping är så allvarligt är att vissa effekter kan hänga kvar långt efter avslutad användning. Preparaten kan tillåta dig att träna hårdare och nå en nivå din kropp annars inte nått. Kroppen anpassar sig till den högre belastningen och du får bestående fördelar — ett dilemma i antidopingdebatten.

Inom styrketräning ger användning av tillväxthormon, anabola steroider och liknande ofta livslånga effekter (både positiva och negativa). Det diskuteras därför om livstidsavstängningar bör införas för dopare — något vi i grunden kan stödja, så länge systemen för att avgöra skuld är rättssäkra så att inga oskyldiga drabbas. Den delen överlåter vi åt WADA, forskningen och dopingexperterna.

Det är varje idrottares ansvar att hålla sporten ren och sportslig. Sportens idé bygger på fair play — det vill säga att tävla utan fusk. Vi har inga magiska snabba lösningar, utan det handlar om fortsatt utbildning om riskerna och de långsiktiga konsekvenserna. Att tillförsel av hormoner kan öka tillväxt och eventuellt risk för tumörutveckling är en av många riskfaktorer som idrottare kanske inte ens känner till. Det är här vi måste börja: med utbildning.

En dopinghistoria för att belysa att dopingen existerar

Här följer ett utdrag från ett “Letter to the Editors” till en studie som undersökte EPO:s effekter på idrottare. Ett sådant brev är en vetenskaplig kommentar och visar hur forskare debatterar — text efter text med referenser och respekt för varandras arbete.

”Indeed, it has been a moving sports summer, with the confession by dozens of professional cyclists of the use of, among other substances, erythropoietin, with the public confession of seven times Tour de France winner Lance Armstrong as the anticlimax.

Erythropoietin use was like taking cups of coffee in the cycling world according to the following quotation:”

‘Hey Dude, you got any Poe I can borrow? Lance pointed casually to the fridge. I opened it and there, on the door, next to a carton of milk, was a carton of EPO, each stoppered vial standing upright, little soldiers in their cardboard cells.’

Om du är idrottare: håll koll på WADA:s lista, använd verifierade produkter och fråga hellre en kunnig kollega än att chansspela. Och om du coachar: var tydlig — du vinner inget riktigt som är värt att förlora allt för.

(Alla referenser och siffror i texten är bevarade enligt originalkällor.)

Lyssna på poddavsnitt #030 här.