Under hela oktober bjuder vi på en U Tube (tubhalsduk värd 50kr) vid alla beställningar över 750kr.
ribom6.jpg

Den perfekta dagen med Emma Ribom - Ett norskt vinteräventyr

Tema längdskidor fortsätter och vad kan passa bättre än en berättelse från en av våra bästa och mest lovande unga landslagsåkare, Emma Ribom! Vi var nog många som följde hennes fantastiska prestation under den norsk/svenska touren förra vintern. Nedan berättar Emma om en speciell etapp där allt bara stämde perfekt! 


Den perfekta dagen med Emma Ribom - Ett norskt vinteräventyr

Jag får ofta frågan vad det är som driver mig till att träna 800-900 timmar under ett år, hur jag har viljan att ge mig ut för 3 timmar stakning i regn, hur jag har orken att ta mig tillbaka efter ett längre sjukdoms eller skadeuppehåll? Drivet, svarar jag. Jag drivs av att se utveckling, hitta vägar framåt. Vägar som leder till att jag kan ta nästa steg i min utveckling, åka ännu fortare, bli ännu starkare. Glädjen, svarar jag. Jag tycker längdskidåkning är så fantastiskt kul, jag kan ofta åka runt med ett leende på läpparna. Glad, ödmjuk och tacksam över att jag får göra det jag tycker är allra roligast.

Den perfekta dagen, svarar jag. Ni vet den dagen då allting stämmer. Då man återhämtar sig i minsta lilla nedförsbacke och när man orkar ta ett extra stavtag över varje krön. När man är så inne i tävlingen så att man inte hör vad ledarna ropar ute efter banan. När varje sekund är viktigt och det enda som spelar roll är nuet. Det är en häftig känsla, den dagen då allting stämmer. När känslan överträffar vad som egentligen känns rimligt. Jag har svårt att endast välja ut en sådan dag, de är inte många under en karriär men det är ofta dessa dagar som fastnar och blir kvar på näthinnan. Det är ofta jag plockar fram dessa dagar, för att minnas tillbaka till den där goa känslan, inspireras av minnena och motiveras i strävan efter fler ”perfekta” dagar.

För att minnas tillbaka till en ”perfekt dag” för mig tar vi oss tillbaka till 20 februari 2020. Vi är mitt inne i ski tour 2020, en tour bestående av 6 tävlingar på 9 dagar, med tävlingsstart i Östersund och avslut i norska Trondheim. 20 februari var en torsdag och vi hade genomfört 3 tävlingar dagarna innan. Det stod 38 km masstart i fristil på programmet, jag hade känt mig i bra form på de inledande tävlingarna men stod nu inför en stor utmaning. 38 km är långt, över fjällen i norska Meråker dessutom, jag visste, att för touren som helhet var detta en viktig etapp.

Uppvärmningen kändes okej, pulsen var bra under mina inledande intervaller, jag hade en go känsla i tekniken och det kändes som att vi hade bra kontroll över skidval inför start. Skönt. Bra förberedelser leder ofta till en trygghet.

Startskottet går och jag försöker att ganska snabbt hitta en bra position i det stora startfältet. Jag hade en känsla av att det var viktigt att vara bra med från start. Banan inleddes med dryga 3 km uppför för att sedan plana ut, min tanke var att verkligen försöka slita med uppför den långa backen för att förhoppningsvis få en lättare resa på det platta partiet sedan. Men jag behövde inte slita med denna dag, jag kunde ta ryggar som jag på förhand drömde om att kunna åka bakom. Jag kommer ihåg hur jag under tävlingen sneglade på min garminklocka på vänster handled och noterade förvånansvärt låg puls och känslan var att jag hela tiden åkte med en växel till. Jag hade så kul och kilometrarna passerade nästan lite för fort. Jag kunde åka upp och dra för att sedan kliva in i klungan och enkelt spara energi.
Med dryga 10 km kvar till målet nere i Meråker höjdes farten rejält och jakten på klungan framför drog igång på riktigt. Jag försökte leta mig framåt i gruppen för att försöka gå med i fartökningen och det fixade jag, jag kunde också öka farten. Det var riktigt, riktigt tufft. Men jag hade en växel till, en växel som inte alltid finns där. Men just denna dag, då kunde jag plocka fram den. Jag kommer knappt ihåg hur jag gjorde för att ta emot drickan på sista vätskestationen, men däremot kommer jag ihåg att jag glömde kasta av mig mitt vätskebälte som jag haft som back up hela vägen runt. Jag hade fokus på annat, fullt fokus framåt. Jag kommer ihåg hur jag reflekterade över att tekniken kändes så kontrollerad och vägvinnande. Jag förvånades över hur jag hela tiden kunde svara på fartökningar, hur jag kunde gå med i den höga farten. För fort, det kände jag att det gick. Men det var inget problem, det var kul. Jag kommer ihåg hur jag fick koncentrera mig för att höra tidsangivelser från ledare ute efter banan, jag var så inne i min egen bubbla.

Nere på stadion inser jag att jag åker om mina bästa världscupplacering i min karriär, jag hör att jag kommer in på upploppet som 8:a. Fortfarande fullt fokus framåt. Jag orkar hålla farten hela vägen in över mållinjen. Men väl i mål bär inte benen längre och jag ligger kvar en lång tid i den kalla snön. Aldrig har jag varit så trött, illamående men samtidigt så stolt, glad och nöjd över min prestation. Fascinerad och lite chockad över hur fort jag klarade av åka. Jag överträffade mig själv och hade verkligen en sån där perfekt dag.

Men är det möjligt att åka ännu fortare? Kan det bli mer perfekt? Är det kanske det som är drivet? Viljan att utvecklas, tron om att jag kan bättre. Glädjen över att lyckas, överträffa mig själv, nå mina mål.

Den perfekta dagen kanske fortfarande ligger framför mig?