Under hela oktober bjuder vi på en U Tube (tubhalsduk värd 50kr) vid alla beställningar över 750kr.
elov4.jpeg

Elov Olsson - Ett 24 timmarslopp

För några veckor sedan sprang en av Sveriges bästa Ultralöpare och vår egen Umaraambassadör Elov Olsson Tärnsjö 24h ett ultralopp på kolstybb! Elov sprang dessutom väldigt långt så vi bad honom att berätta hur loppet gick. Elov bjuder här på en spännande historia med upp och nedgångar samt många viktiga lärdomar för dig som vill utveckla din ultralöpning.

Tärnsjö 24 by Elov

Att springa i 24 timmar är för dem flesta något man inte ens tänker på att man kan göra. Men för en liten klick människor lockar det att testa gränser utöver det vanliga. Jag hade inte planer på att springa ett 24 timmarslopp i år, men som tiderna varit med inställda lopp så har jag hoppat på saker spontant. Tisdagen den 12 maj kom jag på det. Stel efter höjdmeterspass, hejandes på Stefan Ehrin och Kristoffer Wahlberg som besteg mount Everest i Hemlingbybacken. Där och då hade jag ungefär 1,5 vecka till loppet som gick av stapeln 23-24 maj. Lite snäv tidsplan för att planera ett lopp på 24 timmar, men det gick. Hängslen och livrem för att kunna tackla de utmaningar som kommer under en så lång tid förberedes.

Enligt mig så krävs det ett lugn för att kunna springa bra på ett 24 timmarslopp. Fokuserade därför de sista passen på lugnt och långsamt. Avslappnad i huvudet snurrade jag över 100 varv runt en dansbana (~170m) i parken vid min lägenhet. Sen 22km på bana dagen efter det. Var ganska skönt att göra en liten fartökning de sista 5km på det passet. Haha.

En av de största utmaningarna med att springa i 24 timmar är att få i sig energi för att klara av hela resan. Det är som ett dygn med konstant energiintag känns det som. I Tärnsjö var det inget annorlunda. Laddade upp med mat och U Loader dagarna inför loppet. Käkade frukost i bilen påväg dit och drack lite extra loader innan. Johan Lantz och Johans tjej Lisa var med som support.

När Champagnekorken flög som startskott så var jag mätt och belåten. Inte överdrivet, men tillräckligt för att ta det lugnt med energiintaget första timmen. Sen startade vi rutinerna. Sportdryck, gel och en halv bar. En av dessa ungefär var 20 minut. Ibland fick jag en giffel för att inte tröttna på barsen. Det rullade på bra timme efter timme. Inget koffeinintag i början. Det skulle jag få kickar av senare tänkte vi. 100km gick förbi innan jag gjorde mitt första riktiga toabesök, endast pisspauser på sidan av banan tidigare. Inga problem med magen än så länge och sprang vidare med en bra känsla.

Marathon nummer tre passeras. En rolig och sjuk grej att roa sig med när man springer så här länge. När man kan börja räkna antal marathon, då vet man att man springer långt. 24 timmar är så pass lång tid och svårt att ta på, så kortsiktiga mål under tiden är viktigt för det mentala. Nästa mål var nu 100 miles och efter det en belöning i form av måltid nummer två. Första var efter ca. 7 timmar och var så god att jag beställde samma igen. Pasta Bolognese ville jag ha. Nytt personbästa och näst snabbaste 100 miles tiden av en svensk blev det. Tankar på att om det skiter sig så kan jag vara nöjd med det iallafall. Johan går och sover med uppmaningen att jag skall springa på bra medans han är borta.

Fokuserar framåt och har nästa mål på 200km. Med magen fylld med 600kcal tar vi det lite lugnt med intaget en stund. Det är ganska tufft att slänga i sig så mycket på bara några minuter efter så lång tid. Magen börjar klaga mer och helt plötsligt vid ungefär 15 timmar börjar yrseln komma. Det är 9 timmar kvar. Mitt huvud börjar motarbeta mig. Tvivlar på att jag ska kunna ta mig framåt och prestera så länge. Det är längre än en arbetsdag kvar att springa och jag går från lugn och tillfreds till förhöjd puls och misstro på mig själv.

Johan vaknar efter bara någon timmes sömn och finner mig seg och nere. Lisa ger mig lite massage med benen i högläge. Jag känner mig väldigt liten och klen. Detta tolererar inte Johan, lite massage får räcka. Han skakar mina ben och föser ut mig på banan igen. Vi jobbar mer med koffein i detta läge och det känns som det har en positiv effekt. Någon U Intendshot eller U gel Svarta vinbär piggar upp skallen den ena stunden och en Red Bull den andra. Allt är dock svårare att få ner nu, men jag lyckas ändå peta i mig energi. Springer på toa oftare. Det hjälper knappt, tar bara tid från banan. Det som funkar bäst att ta in här är gels. Umaras lättflytande gels slinker ner fort och jag kan återgå till min kamp framåt.
Yrseln gör sig mer och mer påmind. Med ca. 4,5 timme kvar bestämmer Johan att det är dags att det händer något. Det duger inte att ge upp och vi går in i duschen. En kalldusch av hela kroppen och avslutar med lite varmvatten. Ut på banan igen och benen börjar trumma på. Hur är det möjligt? Jag kan springa lika fort som i början. Några kilometer går i ett nafs, hur härligt som helst för en stund. Sen är den tillbaka, yrseln som gör huvudet dåsigt och sätter balansen i rubbning. Nu kör vi ingen dusch. Det har vi inte tid med. Istället säger dem åt mig att lägga mig på bänken. Vattenflaskor med kallt vatten hälls över mina ben och i ansiktet. Får en kallsup, sen piskar Johan mig på benen för att få igång mig. Blir förbannad och vill bara därifrån. Smart gjort av honom, för det är ju ut på banan och röra mig framåt som gäller. Så jobbar vi de kommande timmarna.

Varje timme mot slutet känns som en evighet och även om målet närmar sig så känns det ändå långt borta. Jag orkar inte pressa mig till max. Får ett wienerbröd av Johan. Petar i mig det under några varv. Inte det lättaste att tugga i sig saker efter såhär lång tid, men det var gott. Får fortfarande i mig energi, även om det är mycket mindre än i början.

Så är den här. Den 24e timmen. Jag frågar Johan om han tror att jag klarar sista timmen utan energi. Då tycker han att jag ska få i mig något mer, men det blir aldrig så. Alla hjärnspöken är borta, den mentala kampen är gjord. Nu är det bara spurten kvar. På något sätt är den sista timmen något väldigt speciellt. Man kan äntligen se slutet på en lång resa. Jag springer på och ökar allt eftersom slutet kommer närmre. Det var några timmar sedan jag förlorade tron på att slå Johan Steenes svenska rekord på 266,515km. Men jag har nu ett annat mål i sikte. Jag skall komma längre än Rune Larssons rekord på 262,640km. Benen funkar och jag springer på så fort jag förmår. Rune passeras och jag får ytterligare ca. Tre varv på banan innan jag äntligen får lägga mig ner på gräset. Slut, illaluktande och glad att det är över. 263,746km, näst bästa svenska resultatet på ett 24 timmarslopp.

Hur är det då? Är jag nöjd med detta? Ja, jag är nöjd. Nöjd att ha tagit mig hela vägen på ett till 24 timmars. Kampen blev tuff, vilket jag egentligen redan visste. Men jag vill komma längre. Jag är helt övertygad om att jag har mer att ge på den här galna tävlingsformen. Denna gång ska det inte ta fem år innan nästa försök bara...

//Elov
Vi är grymt imponerade Elov och ser fram emot när du slår rekordet! 

Följ Elov på instagram: @elovolsson