Den perfekta dagen med Richard Larsén - Ett graveläventyr

Vad som motiverar oss idrottare kan variera och det finns antagligen lika många svar som det finns idrottare. Men att få uppleva den där “perfekta dagen” då allting stämmer, kroppen bara svarar och man flyger fram är något vi alla förhoppningsvis har fått uppleva någon gång oavsett om det är på ett mästerskap, en lokal tävling eller träningspasset där man krossade kompisarna ;) Många idrottare jagar den känslan och att få uppleva den en gång till kan vara värt hundratals träningstimmar, tidiga morgnar och hårda intervallpass. Den känslan vill vi förmedla vidare till dig och därför bad vi några av våra ambassadörer att dela med sig sina "Perfekta dagar". Först ut är landsvägscyklisten Richard Larsén. 
Den perfekta dagen med Richard Larsén - Ett graveläventyr

Jag har haft turen att få uppleva en hel del dagar då kroppen och huvudet svarat långt över förväntan. Men samtidigt haft långt många fler då allt bara känns mediokert och normalt. En perfekt dag är något utöver det vanliga och för mig är det dagar då man tittar ner på wattmätaren och är övertygad om att den måste vara felkalibrerad och visar 50-100w för mycket. Allt känns enkelt. Eller, det går fort och man får ut så mycket mer än vad man vanligtvis får iallafall. För enkelt eller smärtfritt är det aldrig, det går bara fortare när man har en ”perfekt” dag.

 

Senast jag hade en sån dag var för några veckor sedan när jag körde 450km grusvägar mellan Varberg och Kalmar, solo, så fort som möjligt. Planen var att köra det under 18h. En lång sträcka men en ännu längre tid att pusha gränserna på. Jämfört med att cykla genom Sverige så var det här hårdare. På det sättet att man kunde köra så mycket hårdare. Man visste att man skulle få kliva av hojen i Kalmar utan att behöva göra om samma sak 3 dagar i rad. Detta gjorde att jag ville spänna bågen och ge bra med gas från start. Redan på väg ut ur Varberg så tittade jag på wattmätaren och var osäker på om den verkligen kunde stämma. Men pulsen var normal på dessa watt medans känslan var som att jag körde låg zon 2.

Att ha sådana ben och en sådan känsla på en så här lång resa är både en välsignelse och en förbannelse. Det är så enkelt att köra för hårt och man kan aldrig ligga i fas med energiintaget. Man kommer flyga första 7-10h men sen kommer verkligheten i kapp.

Foto: Mannaminnet

Även om vädret var jävligt, grått, kallt, fuktigt och skitiga vägar, så var motivationen ändå hög första 12h. Det fanns motivation och mental styrka att verkligen forcera och mata på. Effektiva stop och minimalt med tid där jag inte rullade kändes bara självklart och naturligt. En stor skillnad mot resan genom Sverige.

Men när mörkret föll och 12-13h hade körts så började tröttheten slå till. Detta är oundvikligt och oavsett om jag fick i mig 100-110g kolhydrater så blev jag låg. Allt blev härifrån en kamp, men samtidigt fanns det bra med effekt kvar i bena. Levererade en prestation sista timmarna som jag skulle varit mer än nöjd med på ett längre distanspass när jag är fräsch. Kom till Kalmar på 16h 23min. Långt mycket snabbare än planerat.

Att denna dagen var perfekt var kombinationen med att ha ben och huvud som var sådär extra bra. Att det blev jävligt på slutet är en naturlig del utav en så lång utmaning. Men att få känna på båda dessa känslor under en dag gör kontrasterna så mycket större. Om jag inte hade haft en perfekt dag skulle jag aldrig tagit mig igenom de tuffa perioderna i de mörka skogarna på slutet. Det skulle aldrig gått så fort och jag skulle inte kunnat straffat mig själv så hårt. Att plocka ut 14.000kcal på ett pass är inget man bara gör utan man måste ha dagen för att det skall gå.

För att få uppleva dessa dagar är alla timmar av träning värda. Att få jobba hårt i vetskapen om att det ger möjligheten till att få uppleva en sån dag. Det hårda jobbet som krävs och allt man får offra gör att det känns så mycket bättre när man väl får känna känslan av att flyga!