Vem är Tommy?

Vem i hela fridens namn är Tommy Ivarsson, och varför ska du läsa något han skriver eller lyssna på vad han säger? Det är en fråga många ställer sig. Ge mig fem minuter av din tid så presenterar jag mig själv — det är allt jag begär just nu. Se det som en första dejt där jag nervöst pratar i fem minuter innan vi säger hej.

Född 1985 och uppvuxen på landet på en liten gård i Nygård några mil norr om Göteborg. Jag hade en riktigt bra barndom vad jag minns, och gjorde väl det som de flesta barn gör: leker, äter, idrottar, spelar spel och går i skolan.

Mitt barndomshem – min trygghet (med underbara löparspår)

Under barndomen hände väl inget speciellt förrän jag fyllde fem år. Det var då jag fick diabetes typ 1 och här någonstans lades grundintresset för kosten och hur den påverkar vår kropp. När jag växte upp under 1990-talet testade jag massvis av olika sporter och till slut fastnade jag för styrketräning vid 15 års ålder.

Konditionsidrotter blev jag aldrig riktigt bra på. Att springa 90 minuter på en fotbollsplan eller prestera på 5 000 meter kändes inte naturligt för mig. Jo, det gick givetvis ibland, men kunskapen om energitillförsel och blodsockerreglering var nästintill obefintlig under min uppväxt och jag var ofta trött under de energikrävande idrotterna. Många gånger blev jag trött långt före alla andra trots att vi tränade lika mycket (suck). Som barn gör man inte gärna tråkiga saker om man inte måste, så jag skippade de aeroba idrotterna. Istället fastnade jag för explosiva idrotter som inte konsumerade blodsocker på samma nivå. Där blev jag betydligt bättre, vilket var både roligt och inspirerande — jag var fast.

Det första delmålet för en femåring – lära sig injicera insulin. Första testobjektet blev en helt vanlig apelsin.

Bollsporter, racketsporter, friidrott, dans, styrkelyft, tyngdlyftning, akrobatik och löpning är några av de idrotter jag testat hittills. I nuläget brinner jag stort för konditionsidrott i stort.

Jag är troligtvis inte den standarddiabetiker som du kanske redan träffat. Utöver den erfarenhet som 25 år med diabetes ger så har de senaste fem åren med akademisk utbildning inom biomedicin och kroppens fysiologi verkligen gett mig en djupare förståelse för hur allting fungerar. Med ökad förståelse och kunskap kommer nyfikenheten att experimentera. Råd som att äta lite och ofta för blodsockrets skull är en bra riktlinje, men en riktlinje kan böjas ganska mycket. :)

Mellan 2009 och 2014 körde jag en form av periodisk fasta — något som var ganska nytt inom styrketräningen då. Jag åt 1–2 måltider varje dag. Oftast var det den fastebrytande måltiden/frukosten (break fast) vid klockan 12–13 mitt på dagen och sedan en större middag vid 19–20 på kvällen. Tiderna var givetvis inte huggna i sten — kost ska vara simpelt.

Under samma period dietade jag och tävlade i bodybuilding. Jag startade min diet vid 87 kg kroppsvikt och vägde in på 72 kg på scen tre månader senare. Efteråt körde jag och Simon en egen ätartävling där målet var att nå 100 kg i kroppsvikt. Simon vann den kampen och jag gav upp vid 97 kg. Så ja, jag har även experimenterat på det estetiska planet för att skulptera kroppen som jag ville ha den.

Efter bodybuilding följde styrkelyft och tyngdlyftning där jag höll mig mellan 85–90 kg. I det här skedet var jag ungefär lika konditionstränad som en 90-åring.

• Marklyft 230 kg
• Knäböj 180 kg
• Bänkpress 140 kg
• Stöt 110 kg, Ryck 85 kg

Styrkelyft ser inte ut så här. Men även lite strongman-träning är roligt.

2009 kom jag in på biomedicinutbildningen i Halmstad och 2014 gick jag ut med en magisterexamen i handen. Under dessa år lärde jag mig oerhört mycket som jag numera vill använda och lära ut till andra. Dels för att det ger mig själv ett mervärde, men också för att jag mer än gärna vill vara den där superstolta personen som varit delaktig i att våra svenska idrottare hamnar högre upp i topplistorna.

Utbildningen varade i 4,5 år. Jag körde sista halvåret av min magisterutbildning på 50 procent och utförde samt skrev min uppsats om Foam Rolling på halvfart. Jag ska inte dyka ner för djupt här utan vill bara poängtera att den akademiska världen har gett mig väldigt mycket ödmjukhet inför vad vi faktiskt vet om vår kropp och dess prestationsförmåga i dagsläget.

Men är du inte passionerad och älskar den kunskap du får, så försvinner den snart igen. Detta gäller i princip oavsett vad du pysslar med. För min del lades grunden till det jag vet idag under utbildningen: förståelse för källkritik, referensgranskning och ödmjukhet. En insikt om att världen aldrig är svart eller vit — och allra minst den mänskliga fysiologin. Jag läser gärna informativa eller inspirerande böcker; just nu läser jag "Eat and Run: My Unlikely Journey to Ultramarathon Greatness" av Scott Jurek och Steve Friedman. Det är inspirerande läsning, inte facklitteratur per se. Ta inte vad som står i villkoren i en bok som given sanning om inget refereras. Vem som helst kan skriva och publicera en bok, så man får ta det för vad det är.

Men vem är jag att döma en boks innehåll egentligen? Jag läser, tar till mig informationen och presenterar den vidare — men när jag gör det är jag noga med att påpeka var jag har läst informationen. Främst för att du som lyssnar inte ska tro att det är den ultimata sanningen. Jag är inte felfri på något vis, jag är bara människa!

Jag har alltid varit mer teoretisk än praktisk. Visst har jag jobbat som trädgårdsarbetare, industriarbetare och truckförare — praktiska jobb där kaffet alltid är svartare än natten, rena fläckar i fikarummet är sällsynta och hierarkin ofta likadan överallt. Jag flyttade hemifrån när jag var 22, köpte ett hus som jag renoverade i tre års tid, hade bilar som jag meckade med, skaffade motorcykel, byggde om åkgräsklippare till festfordon, körde röjsåg med mera. Exemplen är många, men flytten till Halmstad gav mig en nystart.

Numera är jag mer målmedveten, strukturerad och envis som egenföretagare. Förvisso jobbar jag fortfarande halvtid på ett lager för att få pengar i fickan, men jag har ett tydligt mål: att göra något mycket större i världen — åtminstone i den del av världen jag brinner för, nämligen idrottsprestation. Egentligen behöver inte idrott vara inblandat; mänsklig prestation är det som kittlar i magen.

Jag började springa för några år sedan. I slutet av 2014 sprang jag i 7 min/km-tempo på 3 km (5 km var långpass). Ett år senare sprang jag min första halvmara, Göteborgs Halvmaraton, där jag höll ett snittempo på 5:15 min/km. Energin finns i kroppen för att klara sådana lopp — åtminstone så länge som energitillförseln är tillräcklig (110 gr/timme räckte i Göteborg).

Jag och Simon driver, som du kanske vet, Umara. Det är där mitt fokus ligger och jag hoppas att du verkligen uppskattar det vi gör. Vi är trots allt bara två smånördiga, kunskapshungriga och innovativa grabbar från Halmstad som älskar det vi gör. Jag måste erkänna att vi nog inte hade gjort det om ingen trott på oss. Supporten vi får från våra respektive, våra familjer och er idrottare gör att vi kan hålla vårt Focus — Follow One Course until Success. 😉

1. Olika stora fötter: vänster är storlek 43 och höger är storlek 45 (skiljer 11 mm).
2. Ihopväxta tår (två stycken på varje fot).
3. Får blodtrycksfall och svim-känningar varje gång någon annan sätter en spruta i mig (tar jag själv fem stycken om dagen).
4. Har en förkärlek för mörka, smakrika öl med kraftig karaktär.
5. Väldigt ointresserad av sport i största allmänhet.